juliawahlstrom

Har varit en hemsk människa på sistone. Vill bara krama henne här och nu. Vill bara visa vilken värme jag faktiskt har att ge henne, vilket öde vi faktiskt delar. Jag älskar henne av hela mitt hjärta på ett konstigt sätt som inte går att förklara. Vi delar samma liv, lever i samma hotfulla värld och därför kan vi inte undgå varandra. Undgå att faktiskt ha en sådan stor kärlek för varandra. Jag har svikit så många omkring mig, inte funnits där och inte älskat så som jag borde ha älskat. En plikt som jag försummat och kastat bort som skräp. Älskade lilla vän. Vi växte upp så fort, vi blev stora så fort och jag glömde bort. Glömde bort henne. Glömde bort att finnas där. Glömde bort den där värmen och kärleken jag ville ge henne, att älska henne. Jag har varit hemsk. Men kärleken övervinner mina misstag, hoppas jag.
Därför ska jag bli en bättre människa, för mig själv och för henne.
Finnas till för att finnas för henne.

En sluten cirkel, runt och runt. En byhåla, ett eget liv som skapat och egna människor som skapat de. Människor som vill bli sedda, vill bli hörda.
Rastlösa själar och alldeles för lite plats att finnas till på. Alldeles för vanligt och alldeles för lätt att möta på människor som man delar en historia med. En historia som gör ont.
Här hälsar man stelt åt bekanta man bara pratat med på fyllan, här tänker man konstant på hur man vill att folk ska se en. Hur man vill se ut för omvärlden. Eller för den lilla byhålan iallafall.
Här röker ungarna i skogen bakom skolan, här vet alla vem du är och här håller man varandra på bekvämt avstånd. Man är vänner på facebook, men tittar ner i marken när man hamnar vid samma busshållplats.
Livet går runt, en cirkel. Vissa syns mer än andra och vissa vill synas mer med vissa än med andra.
Här går man från att vara barn till vuxen och här hinner man knappt ta farväl av sitt gamla jag innan man blir fast i sitt nya.
Här måste du bevisa hur lycklig du är, eller tvärtom.
Här snackar du skit om folk du inte känner och här har alla känt varandra men sedan slutat känts vid.
Och vi växte upp, det gjorde vi. Valde fel väg och andra valde rätt. Cirkeln är sluten och så går livet. Normer och tysta regler om hur man ska bete sig, hur man ska se ut och vad man ska göra för bli omtyckt. Alla har önskat och längtat sig bort härifrån, men ingen vågar egentligen åka.
Människor ändras, men inte den lilla byhålan. Gatulamporna lyser samma gyllengula färg över asfalten och årstiderna uppenbaras i samma form. Tryggt men ibland idiotiskt inskränkt, hemma men ibland så läskigt främmande.

Han har sårat dig, svikit dig och ändå får han krama dig nu. Ändå får han kyssa dig igen, trots att smärtan känns lika närvarande som om den var från igår. Han får de. För han är ju, eller han skulle ju vara, din prins.
 Du bygger upp en fantasivärld som kan bli så ohälsosamt verklig för dig. Där är Han fortfarande, trots alla uppenbara tecken på raka motsatsen, din sagoprins. 
 Du förtränger vetskapen fastän du vet. Vet så väl vem Han egentligen är och att han kommer såra dig en gång till. Och en gång till. 
 För i din fantasivärld försvinner också alla svek och alla gränser. Så du förlåter honom för all den tomhet han lämnade kvar hos dig.
Och sedan vänjer du dig, vänjer dig med att ta kulorna. Vänjer sig med tomheten.
Det är som när man duschar riktigt varmt och hettan som nästan svider mot huden snart slutar att kännas. Då vrider vi på varmare och varmare tills ångan stiger upp mot taket och lämnar speglarna helt immiga. Så håller vi på tills vi slutar. Går ur. Och utanför duschen är allt så jävla kallt. Så står vi där och undrar varför vi fryser så förbannat.
Fast allt är ens eget fel. Ditt fel. Det var du som lät sagoprinsen stanna, han som fick dig att brinna, han som lämna dig undrandes och kall utanför duschen.

Ibland vill jag bara lära känna dig. Veta din historia. Höra din röst och få känna vid allt som du känts vid. Höra till. Skapa ett band. Skapa ett till.
Ibland vill jag bara kunna krama dig, känna din lukt. Känna dig. Se ditt hem, dina bilder, dina minnen. Höra ditt skratt, höra de du säger.
Ibland vill jag ju de så innerligt. Nästan så att det värker i kroppen.
Jag vill veta vem du är men troligtvis vill du veta samma sak och det är då jag blir osäker, för jag har inget svar.

Vi vill vara som vi alltid varit, från början. Vi vill kunna säga "så typiskt mig" och faktiskt veta att sådan är jag. Faktiskt ha en slags kunskap om hur vi är och faktiskt vara stolta över oss själva. Jag vill iallafall kunna säga så. Jag vill iallafall veta vem jag är och veta hur jag är som person och att jag faktiskt har en bra personlighet. Just nu känns ingenting som mig. Just nu virrar jag omkring och vet inte vem jag är riktigt. Det känns så bra när jag kommer på saker om mig själv som stämt hela livet, en egenskap jag alltid haft och varit nöjd med. 
Men den känslan väger snabbt över och trycks ner av alla saker jag tappat. 
Så mycket jag tappat av mig själv. Som just nu ligger i ett dike och skräpar någonstans. Och lyser upp som beviset att jag inte är den jag varit.

Jag tänker; Klart vi förändras. Vi förändras av alla erfarenheter och tragedier i våra liv. Det är bara att inse att vi är som små otrokade lergubbar, vi formas hela tiden. Av alla små beröringar, av varenda liten vindpust, förändras vi.  Det dåliga är eller det som bekymrar mig är, kan man gå tillbaka? Om man inte trivs med sig själv, om man vill plocka upp det där man tappat av sig själv från diket och om man vill bli den man var igen, innan det är försent. Finns det en chans att kunna forma sig som man själv vill?  Innan lergubben torkat och allt du tappat, alla bitar av dig själv som du förlorat, inte längre går att fästa kring dig. Jag tror att det går. Även om vi formas hela tiden så tror jag att vi kan förändra det vi vill och vara som vi vill. Att vi kan gå tillbaka. Vi kan bära allt vi tappat. Släpa med det vart vi en går. Så alla delar av oss själva, dom vi var, ändå finns med oss. Tills vi känner att vi är redo släppa dem. Helt.