juliawahlstrom

Det är bara att inse. Det finns ingen kärlek här. Den kommer inte fram med hjälp av vin.

Det går inte att supa sig full och sedan tro att nu, nu kommer jag bli älskad.
Även om det känns så, den där studen, i det där ruset. När hela världen sjunger med dig och dansar samma takt och alla problem ligger långt borta, så långt att du kanske aldrig hinner ifatt dem, så bedövar du bara din vetskap. Du lyckas övertygas att du är älskad,  att hela världen älskar dig, snurrar med dig. För en kväll är du inte ensam, bara älskad.  
Men den där fastklamrade ensamheten försvinner inte av alkoholen. Likasom kärlek inte kommer fram med den.

Vissa inser, accepterar. Andra blunder, tar klunk efter klunk och bara fortsätter att hoppas. Hoppas på att i botten av glaset kommer alla ens svar att stå. Svaren på varför ensamheten känns så påträngligt nära. Även om det ända man möts av är tillverkningsnamnet så slutar man inte att leta. Någonstans måste det finnas en förklaring till allt det här. Något mer än okontrollerade fyllor och baksmällor. Det här kan inte vara allt. Det får inte vara allt.