You got heart
I en värld full av ingenting var han allt. Jag visste inte vad man gjorde eller hur man skulle handskas med det där
alltet för att jag innan bara haft ingenting.
alltet för att jag innan bara haft ingenting.
Hur blev man lika fulländad och oslagbar som han? Hur kunde man försöka passa ihop med denna perfektion i mänsklig form? Han var precis allt. Jag kunde urskilja hans ansikte i asfalten, i en grå, värdelös och alldaglig asfalt, i ingenting.
Där kunde jag, i sprickorna och i dem olika gråa nyanserna se hans ljusblåa ögon och kantiga käkar. I ingenting. För han var allt. I löven, i vattnet. I de där alldeles för hysteriskt mönstrade gardinerna som pryde fönstret i tandläkarväntrummet kunde jag se hans ansikte le mot mig.
Det var så svårt att ut honom ur mina tankar eftersom han existerade i allt och eftersom han var överallt.
Ibland kändes det nästan som en förbannelse, som ett straff för att jag inte kunde handskas med hans perfektion. Jag trodde jag var dömd att se hans vackra ansikte, leendes mot mig, i vartenda dött ting jag tittade på.
Ibland kändes det nästan som en förbannelse, som ett straff för att jag inte kunde handskas med hans perfektion. Jag trodde jag var dömd att se hans vackra ansikte, leendes mot mig, i vartenda dött ting jag tittade på.
Jag minns såväl första gången jag gick förbi hans hus utan att ens lägga en tanke på honom. På om han skulle se mig, på hur rakryggad jag skulle gå och hur mitt hår skulle blåsa sådär snyggt i vinden när jag gick förbi. Självsäker, stark, oberoende.
Jag kommer inte ens ihåg vad jag tänkte på, om det var jobbet, busstiderna eller en vän, bara att det var något helt annat än Han.
Jag kommer inte ens ihåg vad jag tänkte på, om det var jobbet, busstiderna eller en vän, bara att det var något helt annat än Han.
Jag minns såväl hur jag stannade förvånat till och började skratta. Ett hysteriskt och vemodigt skratt som gränsade till att låta lite maktgalet och ondskefullt. Ett segerskratt. Ha,ha tänkte jag, nu är han äntligen ute ur mig. En liten del av det där alltet var ute ur mitt huvud och jag hade kunnat tänkt på något helt annat än honom.
Så kom jag på mig själv, skrattandes, några meter från hans hus; hur jag tänkte på honom igen. Fan.
Han var tillbaka igen och jag sneglade skamfullt och skräckslaget mot den lilla röda tegelvillan för att se om han sätt mig stått där ensam och skrattat. Det syntes ingenting. Förutom hans ansikte då såklart, över hela huset.
Men med tiden släppte jag ändå taget om det där. Om hur världen utan honom inte var någonting för att han var allt. Jag lärde mig titta bort från asfalten, titta bort från löven i trädet, bort från vattnet och jag lärde mig ta en tidning i tanläkarväntrummet isället för att stirra mig blind på dom där fula gardinerna som aldrig tycktes bytas ut.
Jag lärde mig leva i en värld av ingenting, för mig var det iallafall en värld av ingenting. För att för mig var han allt.
Jag har ett pissigt liv just nu; tack vare mig själv och ingen annan. Helgen ska bestå av att skriva inne på mitt rum. Kanske plugga lite också. Få bukt med all denna skit jag släpat fram och kanske städa upp efter mig. Hörs.
Kommentarer
Postat av: louise
helt sjukt hur du skriver kvinna, kan vara en av dem bästa texterna jag läst!
Allt annat kommer bli bra tillslut finns om du behöver !<3
Trackback
