Du förändra allt
Vi vill vara som vi alltid varit, från början. Vi vill kunna säga "så typiskt mig" och faktiskt veta att sådan är jag. Faktiskt ha en slags kunskap om hur vi är och faktiskt vara stolta över oss själva. Jag vill iallafall kunna säga så. Jag vill iallafall veta vem jag är och veta hur jag är som person och att jag faktiskt har en bra personlighet. Just nu känns ingenting som mig. Just nu virrar jag omkring och vet inte vem jag är riktigt. Det känns så bra när jag kommer på saker om mig själv som stämt hela livet, en egenskap jag alltid haft och varit nöjd med.
Men den känslan väger snabbt över och trycks ner av alla saker jag tappat.
Så mycket jag tappat av mig själv. Som just nu ligger i ett dike och skräpar någonstans. Och lyser upp som beviset att jag inte är den jag varit.
Jag tänker; Klart vi förändras. Vi förändras av alla erfarenheter och tragedier i våra liv. Det är bara att inse att vi är som små otrokade lergubbar, vi formas hela tiden. Av alla små beröringar, av varenda liten vindpust, förändras vi. Det dåliga är eller det som bekymrar mig är, kan man gå tillbaka? Om man inte trivs med sig själv, om man vill plocka upp det där man tappat av sig själv från diket och om man vill bli den man var igen, innan det är försent. Finns det en chans att kunna forma sig som man själv vill? Innan lergubben torkat och allt du tappat, alla bitar av dig själv som du förlorat, inte längre går att fästa kring dig. Jag tror att det går. Även om vi formas hela tiden så tror jag att vi kan förändra det vi vill och vara som vi vill. Att vi kan gå tillbaka. Vi kan bära allt vi tappat. Släpa med det vart vi en går. Så alla delar av oss själva, dom vi var, ändå finns med oss. Tills vi känner att vi är redo släppa dem. Helt.
