juliawahlstrom

En sluten cirkel, runt och runt. En byhåla, ett eget liv som skapat och egna människor som skapat de. Människor som vill bli sedda, vill bli hörda.
Rastlösa själar och alldeles för lite plats att finnas till på. Alldeles för vanligt och alldeles för lätt att möta på människor som man delar en historia med. En historia som gör ont.
Här hälsar man stelt åt bekanta man bara pratat med på fyllan, här tänker man konstant på hur man vill att folk ska se en. Hur man vill se ut för omvärlden. Eller för den lilla byhålan iallafall.
Här röker ungarna i skogen bakom skolan, här vet alla vem du är och här håller man varandra på bekvämt avstånd. Man är vänner på facebook, men tittar ner i marken när man hamnar vid samma busshållplats.
Livet går runt, en cirkel. Vissa syns mer än andra och vissa vill synas mer med vissa än med andra.
Här går man från att vara barn till vuxen och här hinner man knappt ta farväl av sitt gamla jag innan man blir fast i sitt nya.
Här måste du bevisa hur lycklig du är, eller tvärtom.
Här snackar du skit om folk du inte känner och här har alla känt varandra men sedan slutat känts vid.
Och vi växte upp, det gjorde vi. Valde fel väg och andra valde rätt. Cirkeln är sluten och så går livet. Normer och tysta regler om hur man ska bete sig, hur man ska se ut och vad man ska göra för bli omtyckt. Alla har önskat och längtat sig bort härifrån, men ingen vågar egentligen åka.
Människor ändras, men inte den lilla byhålan. Gatulamporna lyser samma gyllengula färg över asfalten och årstiderna uppenbaras i samma form. Tryggt men ibland idiotiskt inskränkt, hemma men ibland så läskigt främmande.