Så står vi där och undrar varför vi fryser så förbannat
Han har sårat dig, svikit dig och ändå får han krama dig nu. Ändå får han kyssa dig igen, trots att smärtan känns lika närvarande som om den var från igår. Han får de. För han är ju, eller han skulle ju vara, din prins.
Du bygger upp en fantasivärld som kan bli så ohälsosamt verklig för dig. Där är Han fortfarande, trots alla uppenbara tecken på raka motsatsen, din sagoprins.
Du förtränger vetskapen fastän du vet. Vet så väl vem Han egentligen är och att han kommer såra dig en gång till. Och en gång till.
För i din fantasivärld försvinner också alla svek och alla gränser. Så du förlåter honom för all den tomhet han lämnade kvar hos dig.
Och sedan vänjer du dig, vänjer dig med att ta kulorna. Vänjer sig med tomheten.
Det är som när man duschar riktigt varmt och hettan som nästan svider mot huden snart slutar att kännas. Då vrider vi på varmare och varmare tills ångan stiger upp mot taket och lämnar speglarna helt immiga. Så håller vi på tills vi slutar. Går ur. Och utanför duschen är allt så jävla kallt. Så står vi där och undrar varför vi fryser så förbannat.
Fast allt är ens eget fel. Ditt fel. Det var du som lät sagoprinsen stanna, han som fick dig att brinna, han som lämna dig undrandes och kall utanför duschen.
