Whats sad about pride? Its been keeping us apart
Hello. ÄR FÖRBANNAD PÅ MIG SJÄLV. Har en down-period. Jag får verkligen sånna, från ingenstans. Då jag inte vill existera. Inte vill finnas. Bara vara någonstans där ingen ser mig och där jag kan tänka på allt annat.
Hela förra veckan och nu? Måndag? Börja om Julia? Nej. Jag fungerar inte så. Jag är tyvärr en sådan människa som kan ligga en hel dag i sängen och titta på serier, äta nonstop mackor och bara dö utan att känna "kanske dags att rycka upp sig".
Nej. Nej jag rycker aldrig upp mig själv, känner inte det alla andra verkar känna.
Plikten att träna, jobba, äta nyttigt. Känner bara en stor, kall meningslöshet. Ser ingen mening med de alla andra verkar se mening med. Skaffa pojkvän, skaffa bra betyg, bra kläder, bra jobb, bra kropp, bra liv. Jag känner inte pressen. Viljan. Den är någonstans bland den där jobbiga, konstant närvarande meninglöshetkänslan.
Måndag som sagt. Samma visa igen. Inte göra ett skit. Lite till. Sen är jag tillbaka. Vet inte riktigt vad jag snackar om egentligen. Men om ni kanske har en dag. En dag då ni känner att allt är meningslöst. Då har jag en vecka. En vecka känner jag så. Men de är jag, och så är de med det. Ha ett bra sportlov så hörs vi väll snart.
