juliawahlstrom

Vi vill vara som vi alltid varit, från början. Vi vill kunna säga "så typiskt mig" och faktiskt veta att sådan är jag. Faktiskt ha en slags kunskap om hur vi är och faktiskt vara stolta över oss själva. Jag vill iallafall kunna säga så. Jag vill iallafall veta vem jag är och veta hur jag är som person och att jag faktiskt har en bra personlighet. Just nu känns ingenting som mig. Just nu virrar jag omkring och vet inte vem jag är riktigt. Det känns så bra när jag kommer på saker om mig själv som stämt hela livet, en egenskap jag alltid haft och varit nöjd med. 
Men den känslan väger snabbt över och trycks ner av alla saker jag tappat. 
Så mycket jag tappat av mig själv. Som just nu ligger i ett dike och skräpar någonstans. Och lyser upp som beviset att jag inte är den jag varit.

Jag tänker; Klart vi förändras. Vi förändras av alla erfarenheter och tragedier i våra liv. Det är bara att inse att vi är som små otrokade lergubbar, vi formas hela tiden. Av alla små beröringar, av varenda liten vindpust, förändras vi.  Det dåliga är eller det som bekymrar mig är, kan man gå tillbaka? Om man inte trivs med sig själv, om man vill plocka upp det där man tappat av sig själv från diket och om man vill bli den man var igen, innan det är försent. Finns det en chans att kunna forma sig som man själv vill?  Innan lergubben torkat och allt du tappat, alla bitar av dig själv som du förlorat, inte längre går att fästa kring dig. Jag tror att det går. Även om vi formas hela tiden så tror jag att vi kan förändra det vi vill och vara som vi vill. Att vi kan gå tillbaka. Vi kan bära allt vi tappat. Släpa med det vart vi en går. Så alla delar av oss själva, dom vi var, ändå finns med oss. Tills vi känner att vi är redo släppa dem. Helt.   

En mer misslyckad och patetisk människa finns inte. Jag är hemma. Skolavslutningskväll. Det som skrämmer mig mest är att jag inte bryr mig ett piss om vad alla gör, fester, parker och så vidare. Jag har blivit så trött på att festa, så less på mig själv.
Bra början av sommarlovet. Kollar greys anatomy och firar sommarlovet själv. Det låter mer ensamt och misslyckat än var det är. Som sagt är det värsta av allt att jag sitter hemma när alla festar. Saknar lite lifepassion typ

Såhär skulle jag sätt ut på skolavslutningen om jag inte missade bussen. Skyller på att Louise läser tabellen på fel sätt hehe. Så vad gör man nu? Har ju sommarlov så jag kan göra vad fan jag vill. Titta på greys anatomy! Puss. Visst ser de ut som jag har dip dye hair eller hur det nu stavas... Typ gult och orange. Konstiga hår...

I bilen påväg in till skolan, äntligen. Måste lämna in böcker, städa skåpet, skriva prov och borde också snacka med syven. En dag kvar nu. Även fast allt jag sätt fram emot hela året inte existerar längre. Åhhh, blir så arg. På mig själv.
Men, men. Höres väll

Legat i min säng hela dagen. Sovit av och till.
Ska göra det ända rätta när man mår skit, se greys anatomy. Ha en bra lördagskväll.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3483273/images/2012/pic_205499463.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3483273/images/2012/pic_205499464.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3483273/images/2012/pic_205499465.jpg" class="image">

Good evening fox! Känner att hälsningsfraserna börjar ta slut och eftersom mina språkkunskaper är något begränsade så blir det inga mer fantastiskt fantasifulla hälsningar. Nog om de. Måste man ens hälsa på sin blogg, gooday sir blog, wazup? Nothing just ugly, boring and so on as usully. Okej. Min stavning är inte heller den bästa.
Japp. Idag har jag shoppat lite, mötte petra och sara på stan av en slump, saknat dem mucho!
Drog hem, hjälpte mamma och pappa med studentfixande. Eller jag plockade liljekonvaljer. Hehe. En stark insats må jag säga!!
Nu måste jag sova, måste vara pigg imorgon. Ska ju hålla tal och allt.
Duktig och snäll lillasyster jag är.

Jag är så himla rastlös. Jag brukade vara en sådan som älskade att ligga hemma, själv, i sängen och se på gamla filmer och bara koppla bort världen.
Men nu skriker bara de i hela mig av rastlöshet. Mina tankar försvinner inte längre av att se film. Dem försvinner när jag är med folk, när jag pratar med andra och är ute. Varsomhelst utom hemma.
Detta är hemskt, men igår skulle jag ha en hemmakväll, vilket slutade på en hemmafest hos Emil. Idag var jag hemma, hela kvällen, men ångrar mig 500 gånger om.
Stör mig på att jag inte kan koppla av hemma.
Så. Tack och adjö. Får väll gå ett varv runt huset eller något.